I går sände TV2 en dokumentär om små prematurer och jag satt i soffan och grät över allas öde och insåg vilken tur vi har haft med vårt lilla mirakel! Det är så svårt, att nu efter ett år, inse vad vi egentligen gick igenom. Förvisso var det aldrig frågan om liv eller död för Justus del, men tiden på Neonatalen som blev vår vardag är svår att ta in nu... Och Molly som knappt fick se sin lillebror förrän han kom hem...
Många tankar som flyger genom huvudet, men huvudsaken är ju att vår lille prins kom till just oss och vi har ju haft glädjen att ha haft honom hos oss två månader längre än andra.
Ja, det är verkligen en fin liten kämpe vi har...och så go och snäll och mysig han är...men så har han ju en sån snäll och mysig storasyster och så fina föräldrar...ja, man insåg att turen var på hans sida, när man såg programmet...vi är så tacksamma och glada att allt gick så bra med honom och er..kram från mormor
SvaraRadera